Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (2)

Men var finner vi bröd för själen i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren tjuter (5 Mos 32:10)? Varifrån kan vi andlig föda, när det under solen (Pred 1:14) inte finns annat än möda, smärta (Ps 90:10) och själens bedrövelse (Pred 1:17)? Jag vet vem som har sagt: Be, och ni skall få (Joh 16:24) och: Om nu redan ni, som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte Fadern i himlen ge en god ande åt dem som ber honom (Luk 11:13 Vulg)?
Dessutom vet jag att ni hela natten och dagen har varit uthålliga och likt tiggare bett om det levande brödet (Joh 6:51) som kommer ner från himlen (Joh 6:32) – inte det som ger näring åt kroppen, utan det som styrker människans hjärta (Ps 104:15). Jag har inte vågat tala om gästabud, ty vi är tiggare som lever av Guds frikostighet. Ja, jag upprepar att vi ligger såsom tiggare vid en rik konungs port, och fulla av sår (Luk 16:20) önskar vi bara en enda sak, nämligen att få äta oss mätta eller åtminstone få lite till livs genom att äta de smulor som faller från våra herrars bord (Matt 15:27), de herrar vars högtid vi firar i dag.
De har ett överflöd av lycksalighet och får ett gott mått, skakat och rågat (Luk 6:38). Vi förlitar oss på att det finns någon som ger oss dessa smulor. Ty det gapar en stor klyfta (Jfr Luk 16:26) och det är ett stort avstånd mellan å ena sidan Guds frikostighet och godhet och å andra sidan den giriga och rika människans grymhet. Ja, Gud, vår Fader, barmhärtighetens Fader (2 Kor 1:3), som med nödvändighet även är de fattigas Fader, ger oss brödet från himlen (Joh 6:32) och mat i överflöd (Ps 78:25). Jag har varit kocken och min själ är köket.