Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (6)

När Jesus såg folkskarorna, gick han upp på berget (Matt 5:1). Han betraktade dem med medlidsamma ögon, ty de var som vilsegångna får (1 Pet 2:25) utan herde (Matt 9:36). Men varför gick han upp på berget, innan han började undervisa? Var det för honom ett sätt att säga, att de som predikar Guds ord genom sin andes längtan och ett heligt liv skall sträva efter tingen därovan och stiga upp på dygdernas berg (jfr Ps 84:8)?
Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom (Matt 5:1). Han satte sig ner, står det i texten. I annat fall skulle ingen ha kunnat närma sig denne upphöjde hjälte (Ps 19:6). Med största godhet böjde han sig och avstod från allt, så att han satte sig och kunde säga till Fadern: Du känner mig, vare sig jag sitter eller uppstår (Ps 139:2). Ja, han som änglarna inte kunde nå, när han stod, satte sig, så att publikaner och syndare kunde komma fram till honom (Matt 9:10), liksom Maria Magdalena (jfr Luk 8:44) och rövaren på korset (Luk 23:42).
Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom, inte så mycket beroende på fötternas rörelse som hjärtats glöd, och att de ville ta efter hans dygder.
Till all lycka sägs det i berättelsen ingenting om att folket eller någon i folket kom fram till honom, utan endast lärjungarna. Något liknande kan man läsa, när det gamla förbundet instiftades på berget Sinai. Endast Mose gick upp på berget, medan folket väntade nedanför (2 Mos 19). Detsamma skedde nu. Bergen fick ta emot freden för folket och höjderna rättvisan (Ps 72:3). I mörkret och i det fördolda fick lärjungarna höra det som de senare skulle offentliggöra i ljuset. Man viskade i deras öron vad de senare skulle ropa ut från taken.