Gudsbetraktelse 3

Att betrakta Kristi mänsklighet

Må din röst vittna i djupet av min själ och ande, storma i mig och göra mig omtumlad i hela mitt inre (Ps 29:8). Mina ögon är bländade av skenet från dig sanning som förehåller mig, att ingen människa kan se dig och leva (2 Mos 33:20). Fortfarande är jag alltigenom syndig (Joh 9:34) och har ännu inte lärt mig att dö bort från mig själv för att leva för dig (2 Kor 5:15).
Genom ditt påbud och din gåva står jag emellertid på den kristna trons klippa, en plats som verkligen är dig nära (2 Mos 33:21). Medan jag väntar här av all kraft lider jag tålmodigt. Jag omfamnar och kysser din högra hand som täcker mig och skyddar mig (Vish. 5:17). När jag ibland längtansfullt betraktar, ser jag honom på ryggen som ser mig (2 Mos 33:23). Jag ser ödmjukheten gå förbi i Kristi, din Sons, mänsklighets mysterier. Men när jag i min otålighet försöker att gå fram till honom, ja när jag, likt kvinnan som led av blödningar, är beredd att stjäla till mig bot för min stackars sjuka själ genom att i smyg röra vid fransarna på hans kläder (Matt 9:20), eller när jag likt Tomas, som var full av längtan, inte bara vill se och röra vid hela honom, utan närma mig det heliga såret i hans sida (Joh 20:24), den arkens port som är gjord i hans sida (1 Mos 6:16), och inte bara för att sticka in fingret eller hela handen i det, utan för att gå in i Jesu hjärta, helgonens helige, förbundets ark, den gyllene urnan (Heb 9:4), vår mänsklighets själ som i sig rymmer det gudomliga mannat, då säger man till mig: Rör inte vid mig (Joh 20:17) och jag hör orden ut Uppenbarelseboken: Ut med hundarna (Upp 22:15)!