Gudsbetraktelse 3 forts

När mina samvetsförebråelse förvisar mig och driver mig bort, måste jag välförtjänt lida mitt straff för min oförsynthet och förmätenhet. Jag återgår till min klippa som är en tillflykt för igelkottar som är fulla av sina synders taggar. På nytt omfamnar jag och kysser din högra hand som täcker och skyddar mig. Min längtan upptänds ännu mer av det som jag flyktigt förnummit eller sett, och nästan otåligt väntar jag på, att du en dag skall dra bort din skyddande hand och utgjuta din upplysande nåd, så att jag en gång till sist enligt din sannings svar - död för mig själv och levande för dig - börjar se ditt ansikte, när slöjan tas bort (2 Kor 3:18) och jag blir förenad med dig genom att skåda ditt ansikte! O Ansikte, ansikte, vilket saligt ansikte som förtjänar att bli förenat med dig genom att se dig. Det bygger i sitt hjärta ett tält för Jakobs Gud (Ps 132:5, Heb 8:5) och gör allt enligt det föredöme som det fått se på berget (2 Mos 25:40). Här sjunger det i sanning tillbörligt: Mitt hjärta har sagt dig: mitt ansikte har sökt dig; ditt ansikte, Herre, söker jag (Ps 26:8).
Jag sade att jag genom en gåva av din nåd betraktar mitt samvetets alla vinklar och vrår, och jag önskar endast och uteslutande att se dig, för att min jords alla ändar skall se Herrens, deras Guds, frälsning (Jes 52:10), och för att jag skall älska honom när jag har sett honom, ty att älska honom är att leva. Jag säger mig i min längtans vanmakt: “Vem kan älska det som han inte ser? Hur kan det älskas som inte är synligt på något vis (1 Joh 4:20)?”