Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

21 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (8)

Men lägg märke till att han inte talar om de fattiga i allmänhet, ty många människor är fattiga på grund av nöd och elände och inte på grund av ett fritt val, vilket är lovvärt. Det är min innerliga förhoppning, att det elände som tynger dem anbefaller dem åt Guds barmhärtiga godhet. Jag vet att Herren på detta ställe inte talar om dessa, utan att han vänder sig till dem som kan säga med profeten: Jag skall offra åt dig med villigt hjärta (Ps 54:8).
Gud lovprisar emellertid inte all självvald fattigdom. Man kan läsa att filosofer lämnat all sin egendom för att utan världsliga bekymmer och med större frihet kunna ägna sig åt att studera fåfängan. De tömde sina kistor för att blåsa upp sina huvuden. För att man skall kunna skilja sig från dem är det skrivet: i anden, med andra ord, av andlig vilja. Saliga de som är fattiga i anden, dvs de som har en andlig avsikt och längtan att vilja behaga endast Gud och tänka på själarnas frälsning, dem tillhör himmelriket.
De är saliga, dem tillhör himmelriket (Matt 5:3). Men vem talar så? Vem är det som saliggör de fattiga och samtidigt berikar dem? Tror du att detta kan vara sant? Det kommer i varje fall att bli det, ty han som ger detta löfte är sannfärdig och mäktig. Om fienden börjar knota får han följande svar: Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god (Matt 20.15)? Om du blir rättvist ödmjukad för att du reser dig upp mot mig, förtjänar inte de som ödmjukar sig för min skull att bli upphöjda (jfr Benedikts regel, 7:1-8).
Bröder, om den gemena varelse som önskade sig himmelska höjder, trånade efter upphöjelse och tillät sig att sträva efter den högsta toppen blev förvisad från himlen, är det inte logiskt att de blir saliga som frivilligt gör sig små i fattigdomens ödmjukhet? Är det inte logiskt att de i kraft av Herrens löfte får ta emot det himmelrike, som den andre förlorat?
Lägg märke till hur klokt Visheten har organiserat allt, så att det finns ett läkemedel mot den första synden. Det är som om den ännu uttryckligare sade: ”Vill du få den himmel som den övermodiga ängeln förlorade på grund av att den litade på sin egen styrka och stora rikedom (Ps 49:79)? Omfamna då den ringaktade fattigdomen, och himlen kommer att vara din.”