Mariapredikningar: Advent, II:4

Nu tycker jag att man klart ser,
vem som är skottet på Davids rot
och vem som är blomman,
där den Helige Ande vilar:
skottet är jungfrun, Guds Moder
och blomman är hennes son.
En blomma är han, jungfruns son.
En strålande vit och röd blomma,
härlig framför tusen.
En blomma,
som änglarna åtrår att betrakta,
som ger liv åt de döda.
Ja, han inser själv
att han är en ängsblomma
och inte en trädgårdsblomma.

Likt ett fält som är fullt av blommor
utan att människor arbetat,
sått, plöjt och gödslat,
blommade jungfruns sköte:
hon förblev orörd, ren och kysk
och på den alltid gröna ängen växte blomman,
som aldrig vissnar
och vars härlighet aldrig förbleknar.

O, jungfru, Davids rotskott,
hur högt skall du sträcka ditt huvud?
Ända till "Honom som sitter på tronen",
ända till härlighetens Herre.
Det är inte förvånande,
ty din ödmjukhets rötter
har slagit rot i markens djup.

O, himmelska planta
dyrbarast och heligast av alla.
Du är i sanning livets träd,
och endast du har fått bära Frälsningens frukt!