Mariapredikningar:Missus est, II:3

Gläd dig, Adam, vår fader
och du, Eva, vår moder, än mer!
Ni gav oss liv,
men tog det också ifrån oss.
Ja, ni dödade oss
innan ni födde oss.

En av era döttrar
‑ och vilken dotter ‑
skall trösta er och särskilt dig,
du som är upphov till eländet
och vars skam har vilat över alla kvinnor.
Nu har tiden kommit,
när skammen tas bort.
Mannen skall inte längre
kunna urskulda sig själv
och grymt anklagande
kunna säga om sin kvinna:
"Kvinnan du gav mig,
gav mig av trädets frukt
och jag åt av den."

Eva, låt oss gå!
Skynda till Maria!
Moder, skynda till din dotter!
Dottern skall försvara sin moder,
ta bort hennes skam,
och blidka sin fader.
Ty om mannen föll genom kvinnan,
är det endast genom kvinnan han återupprättas.

Och Adam, vad säger du?
"Kvinnan du gav mig,
gav mig frukten och jag åt av den."
Dina ord är onda.
I stället för att urskulda dig
ökar de din skuld.
I stället för att anklaga,
så tacka och säg:
"Kvinnan du gav mig,
gav mig att äta av livets träd
och jag åt.
Det var ljuvare än honung och gav mig livet."

Det var skälet till
att ängeln sändes till Maria.
O, underbara jungfru,
värdig all ära!
O, kvinna,
endast du är så vördnadsvärd,
välsignad mer än alla andra kvinnor!
Maria har gottgjort våra första föräldrars fel,
hon har givit liv åt alla deras efterkommande.