Predikan för abbotarna 1

Hur Noa, Daniel och Job tog sig över havet, var och en på sitt sätt: med båt, via bro eller genom att vada

Tre slags människor har att ta sig över det vida havet (jfr Ps 104:25) – en symbol för dagens hårda och föränderliga värld. Alla måste göra det - var och en på sitt sätt - när de väl blivit befriade. De tre är Noa, Daniel och Job (Hes 14:14). Den förste med båt, den andre via en bro och den tredje genom att vada. Dessa män symboliserar de tre stånden i kyrkan. Noa styrde arken så att den inte gick under i flodens vatten (1 Mos 7:7) och i honom ser jag dem som har i uppgift att leda kyrkan (rectores). Daniel, som var en lidelsefull man, vigd åt avhållsamhet och kyskhet och som inte brydde sig om något annat än Gud, personifierar dem som lever i botgöring och försakelse. Job förvaltade väl sina tillgångar såsom gift. Han representerar de troende som rättmätigt har jordiska ägodelar.
Låt oss i denna predikan tala om de två första stånden, ty närvarande är dels våra vördade abbotsbröder, vilka hör till till kyrkans prelater, och dels munkar från botgörarnas orden. Dem skall vi inte betrakta som främmande för oss på grund av att vi är abbotar, såvida inte förmåner som sammanhänger med vår uppgift har fått oss att glömma våra löften, vilket Gud må förbjuda.
Däremot skall jag fatta mig kort om den tredje gruppen, de gifta, eftersom de inte direkt berör oss. Dessa tar sig över det vida havet genom att vada, vilket är mödosamt och farligt samt inte minst långvarigt med tanke på att de inte kan räkna med några genvägar. Det är således en farlig överfart, vilket framgår av att många till vår smärta går under och att få lyckas ta sig över. Det är särskilt svårt att i en tid, när det onda är påträngande, bland denna världens strömmar undvika att falla i lastens och syndens gropar.