Predikan för abbotarna 2

Det asketiska ståndet tar sig över havet via en bro, vilket – som alla vet – innebär en kortare, enklare och tryggare färd. Jag vill inte hålla något lovtal, utan begränsar mig till att påpeka farorna, vilket är bättre och till större nytta.
Bröder, den väg som ni följer är utan tvekan rak (Jes 26:7) och tryggare än äktenskapets, men likväl inte helt säker. Tre faror är att frukta, nämligen att jämföra sig med andra, se sig om (Luk 9:62), stanna upp eller till och med att sätta sig mitt på bron. Livets väg är inte bred nog. Vägen som leder till livet är mycket smal (Matt 7:14).
Må var och en av oss inför den första faran med profeten be om att stoltheten inte skall trampa ner oss (Ps 36:12), ty den bringar syndarna på fall. Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen (Luk 9:62) faller snart och drunknar i havet. Den som stannar och, även om han inte lämnar orden men vägrar att göra framsteg, faller även han, ty han knuffas och stöts omkull av dem som kommer efter. Ja, vägen är smal (Matt 7:14) och han hindrar dem som vill gå vidare och komma fram. Därför riktar de förebråelser och kritik mot honom och står inte ut med hans ljumma tröghet. De pikar och driver handgripligen på honom för att få honom att antingen gå framåt eller att lämna.
Det gäller att inte stanna och än mindre att jämföra sig med andra eller att tävla med dem, utan att i all ödmjukhet att utan dröjsmål skynda framåt av rädsla för att han som lämnat sin kammare som en hjälte för att löpa sin bana (Ps 19:6) skall lämna oss långt bakom sig. Ty om vi är kloka och vaksamma och alltid har honom inför oss (jfr Ps 16:8) och låter oss dras med av hans doft (Höga v 1:3) är det lättare att skynda framåt.