Septuagesima I:1

Första predikan
De tio buden och sju hinder som fjärmar oss från dem

Bröder, jag finner stor tröst i Herrens ord: Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord (Joh 8:47) och eftersom ni är av Gud, lyssnar ni gärna.
Jag vet att det på ett annat ställe i Skriften står: Av honom och genom honom och till honom är allting (Rom 11:36). Men de som med Johannes ord har blivit födda icke av kroppens vilja, utan av Gud (Joh 1:13) är av honom på ett annat sätt, vilket får Johannes att skriva i ett brev: Den som är född av Gud syndar inte. Hans himmelska födsel bevarar honom (1 Joh 5:18). Ett annat sätt för att säga att han inte syndar, det vill säga, inte framhärdar och förblir i synd (jfr Rom 6:1), ty hans himmelska födelse, som är ofelbar, bevarar honom, så att han inte går förlorad. Eller det förefaller som om han inte syndar, därför att synden inte blir honom tillräknad (jfr Rom 4:8) och på så vis bevaras han av sin himmelska födelse.
Men vem kan berätta om denna födelse? Vem kan påstå: Jag hör till de utvalda, jag har en plats bland dem som blivit förutbestämda för livet, jag hör till barnaskaran”? Ja, jag undrar, vem kan tala så, när Skriften säger: Om en människa går kärlek eller hat till mötes, det vet hon inte (Pred 9:1). Nej, därom vet vi ingenting med säkerhet, men genom vårt tillitsfulla hopp plågas av inte tvivel och ångest. Vi har fått vissa fingervisningar och tydliga tecken som lovar frälsning (Vish 16:6) att den som har fått dem tveklöst hör till de utvaldas skara. Därför säger jag att dem Gud har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild (Rom 8:29). Därför får de människor som saknar denna visshet på grund av orolig väntan tillitens nåd som tröstar dem.
Därför skall vi alltid vara vaksamma och böja oss ödmjukt med fruktan och ängslan (1 Kor 2:3) under Guds starka hand (1 Pet 5:6). Ty vi kan åtminstone delvis veta vad vi är, men det är omöjligt för oss att veta vad vi kommer att bli. Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller (1 Kor 10:12), framhärda och fortskrida i detta sätt att leva (ordenslivet), vilket är ett frälsningens tecken och bevis på att vara förutbestämd.