Adventspredikningar: Tredje predikan över De sju pelarna (1)

När vi firar Herrens advent och jag betraktar honom som kommer, kan jag inte föreställa mig hans upphöjda majestät. När jag betraktar dem som han kom till, blir jag förskräckt över hans djupa förnedring. Änglarna torde förundra sig inför detta nya, när de under sig ser den, som de ovan sig alltid har tillbett och helt öppet stiger upp och ner över Människosonen (Joh 1:51). När jag betraktar varför han kom, omfamnar jag så mycket jag förmår hans ovärderligt stora kärlek. När jag tänker på hur han kom, blir jag medveten om människans upphöjelse.
Ty det är skaparen, han som är Herre över allting, som kommer. Han kommer till människorna; han kommer för människorna; han kommer som människa. Men kanske någon säger: "Hur kan man säga att han har kommit som alltid har varit överallt?" Han var i världen och världen hade blivit till genom honom (Joh 1:10)?" Han som varit närvarande kom således inte, däremot framträdde han som hade varit fördold. För att kunna bli känd antog han som bor i ett ljus som ingen kan nalkas (1 Tim 6:16) den mänskliga naturen. Det var förvisso ingen vanära att framträda i den likhet som han hade gjort från början (Matt 19:4) eller ovärdigt Gud att visa sig i sin avbild (1 Mos 1:26) för dem som inte skulle ha kunnat känna honom i hans väsen. Därför framträdde han som skapat människan till sin avbild och likhet inför människorna såsom människa.