Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (9)

Nu är det tid att även betrakta den tidpunkt som Herren valde för sin tillkomst. Jag tror inte att ni är okunniga om, att han inte kom vid tidens början eller mitt utan vid dess slut. Inte av en tillfällighet utan med vishet bestämde Visheten (Vis 8:1) att bringa hjälp när behovet var som störst, icke okunnig om att Adams barn har en benägenhet att vara otacksamma. Det började bli kväll och dagen var snart slut (Luk 24:29). Rättfärdighetens sol hade nästan gått ned (Mal 4:2) och dess strålar inte gav mycket ljus och värme åt jorden. Knappt var ljuset från kunskapen om Gud och ondskan var så överflödade att kärlekens glöd hade svalnat (Matt 24:12). Änglarna visade sig inte och profeterna talade inte. Frånvarande var de som var besegrade av förtvivlan över människornas överdrivna hårdhet och egensinnighet. "Men jag", sade Sonen, "jag har sagt: 'jag kommer'". Medan en djup tystnad omslöt allt och natten under sitt lopp hade nått mitten av sin bana, for ditt allsmäktiga ord ned från din kungatron (Vis 18:14). Om detta säger även aposteln: När tiden var inne sände Gud sin Son (Gal 4:4). Det timligas överflöd hade glömt och försummat det eviga. Lämpligt kom således evigheten, när det förgängliga hade fått överhand. För att bara antyda detta, blev det vid den tiden en så stor timlig fred, att det räckte med en enda mans förordning för att hela världen skulle låta skattskriva sig (Luk 2:1).