Julpredikningar: Första predikan om de fem källorna (1)

Bröder, Herrens födelse som vi firar i dag är en mycket stor högtid. Men dagen är kort och tvingar oss till en kortfattad predikan. Det är emellertid inte förvånande att vi får fatta oss kort med tanke på att Gud, Fadern, förkortade sitt Ord. Vill ni veta hur stort det var och hur litet det blev? Jag är den som uppfyller himmel och jord (Jer 23:24), säger Ordet, som nu har det blivit människa (Joh 1:14) och får plats i en trång liten krubba (Luk 2:7). Från evighet till evighet är du, o Gud (Ps 90:2) säger profeten, och här är barnet – en dag gammalt.

Bröder, varför detta? Vad drev härlighetens Herren till att utblotta sig, ödmjuka sig (Fil 2:7-8) och göra sig liten, om inte för att se er göra detsamma (Joh 13:15)? Genom sitt exempel utropar han vad han senare genom ord skall förkunna: Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Så kommer den att befinnas vara sannfärdig som säger vad Jesus gjorde och lärde (Apg 1:1).
Bröder, därför bönfaller jag er och upprepar enträget: godtag inte att förgäves ha fått se ett så värdefullt exempel, utan tag honom efter genom att förnyas i er ande (Ef 4:23). Eftersträva ödmjukhet som är grunden till alla dygder och deras väktare. Följ den efter, som kan rädda era själar (jfr Jak 1:21).
Ty vad är mer ovärdigt, avskyvärt och straffbart för en människa, än att se himmelens Gud bli ett litet barn, och själv fortsätta att göra sig allt större på jorden? Vilken outhärdlig fräckhet, att en mask blir uppsvälld och uppblåst, när Majestätet ödmjukar sig.