Femte julpredikan: om barmhärtighetens Fader som förbarmar sig över vårt stora elände (3)

Men någon kanske invänder: Hur kan det tillkomma honom att förbarma sig när hans domar är som en djup avgrund? Man säger inte om honom att alla hans vägar enbart är barmhärtighet, utan att alla hans vägar är barmhärtighet och sanning (Ps 25:10). Hans rättvisa står således inte efter hans barmhärtighet, ty hans barmhärtighet lovprisas samtidigt som hans rättvisa (Ps 101:1).
Det är sant att han förbarmar sig över vem han vill och förhärdar vem han vill (Rom 9:19). Det är utmärkande för honom att förbarma sig. Ur sig själv hämtar han själva grundämnet och utsädet till förlåtelse, medan vi tvingar honom att döma och fördöma, även om förlåtelse bryter fram ur hans hjärta på annat sätt än bestraffning. Hör vad han säger: Menar du att jag har lust till den ogudaktiges död, och icke fastmer därtill att han vänder om från sig väg och får leva (Hes 18:23)?
Med rätta kallas han barmhärtighetens Fader och inte domens eller vedergällningens Fader. Det är naturligt för en fader att hellre förlåta än att vara förargad. Likt en fader som visar medlidande med sina barn har Kristus har medlidande med dem som fruktar honom (Ps 103:13). Men därtill kommer att motiv och orsak till förlåtelse kommer från honom, medan vi provocerar dom och bestraffning.