Fjärde julpredikan om den förnedring och ödmjukhet som utmärker Kristi födelse (2)
Det blev sagt: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba (Luk 2:12). Och kort därefter tillfogar evangelisten: De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i en krubba (Luk 2: 16). Varför tycks ängeln anbefalla endast ödmjukhet som inte är herdarnas enda dygd? Kanske anbefaller ängeln ödmjukhet på grund av att andra änglar störtade sig i fördärvet genom högmod och att han själv höll stånd i just ödmjukhet. Vem vet, kanske förkunnas ödmjukhet från himlen för att just denna dygd skall bäras fram inför Guds majestät.
Likväl påträffades inte endast den, ty nåd ges alltid åt de ödmjuka (Jak 4:6). De fann således Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i en krubba. Om Frälsaren såsom barn uppenbarar ödmjukhet, personifierar Maria kyskhet och Josef rättvisa, som evangeliet med rätta berömmer och betecknar som rättfärdig (Matt 1:19).
Svävar någon i okunnighet om att kroppen tarvar kyskhet? Rättvisa är den dygd som tilldelar var och en det som tillkommer honom och är således nödvändig i relation till andra människor. Ödmjukhet försonar oss med Gud och gör oss honom underdåniga. Vår ödmjukhet behagar Gud enligt jungfru Marias ord: Han har sett till sin tjänarinnas ringhet (Luk 1:48).
Den som är otuktig syndar mot sin egen kropp (1 Kor 6:18), den som kränker rätten skadar sin nästa och den som upphöjer sig – även om han har makt därtill - vanärar Gud.
Jag ger icke min ära åt någon annan (Jes 42:8), säger Herren. Men den högmodige hävdar: ”Jag vill ha min och jag tar den, om du inte ger mig den.” Han uppskattar inte ängelns fördelning: ära åt Gud och fred åt människor (Luk 2:14). Han ärar inte Gud, utan är tvärtom ogudaktig och trolös och sätter sig upp emot honom (jfr 2 Thess 2:4). Vad är fromhet om inte tillbedjan? Och vem tillber Gud, om inte den som frivilligt underordnar sig honom? Hans hjärtas ögon vänder sig till Herren, liksom tjänares ögon skåda på deras herres hand (Ps 123:2).
Likväl påträffades inte endast den, ty nåd ges alltid åt de ödmjuka (Jak 4:6). De fann således Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i en krubba. Om Frälsaren såsom barn uppenbarar ödmjukhet, personifierar Maria kyskhet och Josef rättvisa, som evangeliet med rätta berömmer och betecknar som rättfärdig (Matt 1:19).
Svävar någon i okunnighet om att kroppen tarvar kyskhet? Rättvisa är den dygd som tilldelar var och en det som tillkommer honom och är således nödvändig i relation till andra människor. Ödmjukhet försonar oss med Gud och gör oss honom underdåniga. Vår ödmjukhet behagar Gud enligt jungfru Marias ord: Han har sett till sin tjänarinnas ringhet (Luk 1:48).
Den som är otuktig syndar mot sin egen kropp (1 Kor 6:18), den som kränker rätten skadar sin nästa och den som upphöjer sig – även om han har makt därtill - vanärar Gud.
Jag ger icke min ära åt någon annan (Jes 42:8), säger Herren. Men den högmodige hävdar: ”Jag vill ha min och jag tar den, om du inte ger mig den.” Han uppskattar inte ängelns fördelning: ära åt Gud och fred åt människor (Luk 2:14). Han ärar inte Gud, utan är tvärtom ogudaktig och trolös och sätter sig upp emot honom (jfr 2 Thess 2:4). Vad är fromhet om inte tillbedjan? Och vem tillber Gud, om inte den som frivilligt underordnar sig honom? Hans hjärtas ögon vänder sig till Herren, liksom tjänares ögon skåda på deras herres hand (Ps 123:2).
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home