Qui Habitat, första predikan över vers 1: Den som bor under den Högstes beskärm (2)

Så finns det andra människor som misströstar. De betraktar sin egen svaghet, förlorar sin tillförsikt och blir tillintetgjorda på grund av att de saknar andligt mod (jfr Ps 55:9 Vulg). De bor i sin kroppslighet och är aldrig uppmärksamma på något annat än sina egna begränsningar, så att de alltid är beredda att ständigt på nytt omständligt berätta om sina lidanden. Om man fäster uppmärksamheten vid en enda sak, känner man sig till slut belåten! Dessa människor bor inte under Guds beskärm. De vet inte ens vad det är, eftersom de är oförmögna att ta sig tillräckligt samman för att tänka på det, annat än då och då.
Slutligen finns det även människor som verkligen hoppas på Herren, men på ett bedrägligt sätt, ty de är så till den grad säkra på hans barmhärtighet att de inte låter sig rättas av sina synder. Ett sådant hopp är fullständigt gagnlöst och bedrägligt (Syr 34:1) på grund av att kärleken saknas. Mot dem säger profeten: Förbannad vare den som syndar genom att missbruka hoppet och en annan säger: Herrens behag står till dem som fruktar honom, till dem som hoppas på hans nåd (Ps 147:11). När han vill tala om dem som hoppas, börjar han avsiktligt med att nämna dem som fruktar honom. Hoppet är nämligen bedrägligt, om man genom förakt skjuter nåden långt ifrån sig och därigenom fullständigt tömmer sig på hopp.