Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

29 mars 2006

Qui Habitat, åttonde predikan vers vers 8 (10)

Du skall se med egna ögon, du skall se de ogudaktigas lön

Ingen känslig människa torde avvisa något av dessa tre skäl. Men Visheten har en annan anledning att skratta åt syndarnas undergång (Ords 1:26), ty det är ställt utom allt tvivel att hon kommer att skratta åt den. Med följande ord talar hon om det, hon som inte kan ljuga: Jag ropade och ni vägrade lyssna, jag varnade och ni brydde er inte om det (Ords 1: 24). Och lite senare: Därför skall jag skratta när olyckan drabbar er, jag skall hånle när det fasansfulla kommer, när det fasansfulla kommer över er som ett oväder och olyckan som en storm (Ords 1: 26).
Vilket nöje tror vi att Visheten skall finna i de vanvettigas undergång, om inte att se den tingens oklanderliga ordning förverkligas som hon bestämt i all rättvisa. Det som den dagen kommer att behaga Visheten kommer nödvändigtvis även att behaga alla visa människor. Betrakta därför inte orden med dina ögon skall du se som hårda, ty även du kommer att skratta åt deras undergång, inte för att du i översvallande grymhet finner behag i denna hämnd, utan därför att Guds beundransvärda ordning som överträffar allt som man kan tro, bereder den människa glädje som nitälskar rättvisa och billighet. När du i sanningens ljus kommer att ha en mer fullständig och fulländad kunskap om att allt har ordnats till det bästa och att det finns en plats för alla, eller snarare att var och en har funnit sin plats, blir det omöjligt att inte älska att betrakta allting och i allt storligen prisa honom som styr världsalltet.
Det är särskilt vackert att lyssna till hur aposteln Petrus betygar att undergångens son (Joh 17:12) gick till den plats där han hörde hemma (Apg 1:25). Ty denna människa som föll till marken och bröts sönder på mitten (Apg 1:18) blev medarbetare till de onda andarna (jfr Ef 2:2). Därför tog himlen inte emot honom, och han kunde inte stanna kvar på jorden. Hade han inte utlämnat honom som var sann Gud och sann människa, och som hade kommit från himlen (jfr Joh 3:31) för att fullgöra frälsningen på jorden (Ps 74:12)?