Om kärleken till Gud - 6

Men nu har vi avlägsnat oss lite för mycket från vårt ämne, när vi har försökt att förklara, att de som inte känner Kristus har tillräcklig insikt för att älska Gud för hans egen skull genom den naturliga lag som visar dem de gåvor de fått för kropp och själ. Låt oss sammanfatta vad vi hittills har sagt. Finns det någon människa - även om hon inte är troende - som är så okunnig att hon tror, att det som hon behöver för sin kropp i detta dödliga liv, och som gör det möjligt för henne att leva, se och andas är henne givet av någon annan, än han som ger bröd åt allt levande (Ps 136:25), låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga (Matt 5:45)? Och vem är den ogudaktiga människa som kan tänka sig, att det finns någon annan som är upphov till den värdighet som får människans själ att stråla, än han som säger i den 1:a Moseboken: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika (1:26)? Vem kan tänka sig att någon annan ger kunskap, än han som lär människorna förstånd (Ps 94:10). Och vem tror slutligen att han har fått eller hoppas på att få dygdens gåva från någon annan än samme dygdernas Herre? Gud förtjänar således att älskas för sin egen skull även av den som inte tror, men som känner sig själv, även om han inte känner Kristus. Och därför är alla icke-troende utan ursäkt, om de inte älskar Herren sin Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av all kraft (Mk 12:30). Ty förståndet är medvetet om en medfödd rätt som ropar till människan från själens djup, att hon av hela sin varelse skall älska honom som hon vet att hon har att tacka för allt det som hon har fått. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, för människan att av egen kraft eller av fri vilja helt kunna tillskriva Guds vilja det som hon har fått av honom, och inte sin egen vilja och betrakta allt som sitt, såsom det är skrivet: Alla tänker bara på sitt (Fil 2:21) och människans hjärtas uppsåt är ont allt från ungdomen (1 Mos 8:21).