Predikan till Alla helgons dag II:2

Vi läser hos en profet: Herren beskyddar de hjälplösa, jag var i nöd, och han hjälpte mig (Ps 116:7-8). Och i en annan psalm: Vi kom undan som en fågel ur jägarens nät (Ps 124:7). Jag tror att jag i den heliga Skrift har funnit många liknande ord, varigenom människor med stor förundran ger uttryck för sin glädje över att ha blivit befriade. Ja, tacksamma och glädjerika ord som uttrycker fullkomlig trygghet och obegränsad salighet. Enligt min mening passar de inte för människor som fortfarande bor i hyddor av ler (Job 4:19) och äter sitt bröd i sitt anletes svett (1 Mos 3:19).
Vem av dem kan berömma sig av ett rent hjärta (Ords 20:9)? Vem vågar berömma sig av att nätet gick sönder (Ps 124:7) och att fötterna befriats från risken att slinta (Ps 116:8)? Aposteln förtröttas inte att upprepa: Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller (1 Kor 10:12). Med tanke på sig själv utropar han: Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp (Rom 7:24)? Och på ett annat ställe: Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris … (Fil3:13-14). Jag har målet i sikte när jag löper och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta (1 Kor 9:26-27).
Hör du trumpeten som blåser till strid och den modige och skickligt kämpande härförarens ord? Vem kan betvivla att de just citerade orden kommer från någon som triumferar eller åtminstone segerrikt återvänder från kampen och som med en inre glädje och visshet ser fram mot dagen för sin stora trumf?