Fastepredikan II:1 forts

Människa, varför är du högmodig? Varför upphöjer du dig utan anledning? Varför dessa tankar om storhet (jfr Rom 11:20) och blicken fixerad vid sådant som är upphöjt, men som inte är bra för dig? Herren är upphöjd men det är inte så, som han framstår som exempel. Hans storhet är värd att bli prisad (jfr Ps 145:3), men försök inte att efterlikna den. Likaså är hans majestät upphöjt, men du kan inte nå dit upp. Även om du tar i så att du brister, når du aldrig dit.
Det är skrivet: Människan når sitt hjärtas höjd och Gud blir upphöjd (Ps 64:7 Vulg). Högt ovan allting är Herren, men han ser de ödmjuka, och från fjärran känner han igen det som är upphöjt (Ps 138:6). Ödmjuka dig och du får tag på honom. Sådan är kärlekens lag, och på grund av denna lag har jag väntat på dig, Herre (Ps 130:5).
Vad skulle inte människorna göra för att upphöja sig, om Gud hade anvisat storhetens väg och hans frälsning skulle uppenbaras där? Med vilken grymhet skulle inte människorna kasta sig över varandra och trampa ner varandra (jfr Luk 12:1). Hur oblygt skulle de inte klättra med händer och fötter för att till varje pris komma upp och sätta sig över alla de andra. Om man försöker gå förbi sina likar möter man många svårigheter, har många rivaler, får stå ut med många som säger emot och som försöker ta sig upp från andra sidor.
Tvärtom, det finns ingenting som är så lätt som att ödmjuka sig för den som vill. Bröder, här är ordet som gör att vi inte kan ursäkta oss och som hindrar oss från minsta undanflykt.