Julaftonspredikan VI:10

Låt oss nu återvända till Betlehem och se Ordet, det vill säga vad Herren har gjort och visat oss (Luk 2:15). Vi har redan sagt att Betlehem betyder ”brödets hus”, och det är gott för oss att vara där (Matt 17:4). Ty där Guds Ord är, saknas inte det bröd som ger människans hjärta styrka (Ps 104:15). Profeten säger: Styrk mig genom dina ord (Ps 119:28). Människan lever av det ord som utgår från Guds mun (Matt 4:4). Hon lever i Kristus (Rom 6:11) och Kristus lever i henne (Gal 2:20). Här föds Kristus och här framträder han. Han tycker inte om ett tvehågset och villrådigt hjärta, utan ett hjärta som är stabilt och säkert. Om en människa muttrar, tvekar och tvivlar, om hon drömmer om att på nytt vältra sig i gyttjan och återvända till sin spya (2 Pet 2:22), överge sina löften, ge up sitt engagemang, är hon inte Betlehem och ett ”brödets hus”. Det är bara hunger, svår hunger som tvingar henne att fara till Egypten och vakta svin, längta efter fröskidor, medan hon irrar fjärran från sin faders hus, där hon vet att arbetarna har bröd i överflöd (Luk 15:14 f).
Det är således inte i ett sådant hjärta som Kristus föds, ett hjärta som saknar trons kraft, det vill säga livets bröd (Joh 6:35). Skriften vittnar om det med orden: Den rättfärdige skall leva av tron (Gal 3:11), vilket betyder att Kristus som är det sanna livets själ för närvarande endast bor i våra hjärtan genom tron (Ef 3:17).
Hur skulle Jesus kunna födas i ett vankelmodigt hjärta? Hur skulle tron kunna spira där? I sanning och med visshet måste man bejaka att den som håller ut till slutet skall bli räddad (Matt 10:22). Nej, man finner inte Kristus i en sådan människa och hon hör inte till dem, om vilka det är sagt: Ni har blivit smorda av den Helige (1 Joh 2:20). Det beror framför allt på att hennes hjärta är uttorkat på grund av att hon har glömt att äta sitt bröd (Ps 102:22). En sådan människa är främmande för Guds Son, ty Kristi ande vilar endast över den som är fridsam och ödmjuk och som bekymrar sig om hans ord (Jes 66:2). Vad förenar evighet och ständig förändring eller mellan Honom som är och en människa som inte förmår att stanna på en plats.
Men oavsett hur beslutsamma, orubbliga i tron (1 Pet 5:9) och beredda vi är, samt vårt överflöd av bröd som vi får av honom och som vi varje dag ber om: Giv oss vårt dagliga bröd (Matt 6:11) har vi inte desto mindre behov att omedelbart tillfoga: Förlåt oss våra skulder (Matt 6:12). Ty, om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss (1 Joh 1:8). Det är själva Sanningen, Jesus Kristus, Guds Son som föds inte bara i Betlehem, utan i Betlehem i Judeen.