Fastepredikan II:6

Bröder, låt oss därför slita sönder våra hjärtan utan att förstöra våra kläder, ty kläderna är våra dygder. Kärleken är bra som klädedräkt och likaså lydnaden. Lycklig är den människa som behåller dessa kläder på, så att hon inte går omkring naken (Jes 20:3). Lycklig är även den vars synd har plånats ut (Ps 32:1), ty kärleken överskyler en myckenhet av synder (1 Pet 4:8).
Låt oss som det är sagt slita sönder våra hjärtan för att bevara våra kläder hela såsom Frälsarens livklädnad blev bevarad (jfr Joh 19:23 f). Att slita sönder sitt hjärta är inte bara ett sätt att bevara sin klädnad hel, utan även ett sätt att göra denna fotsida dräkt mångfärgad, likt den som patriarken Jakob gav åt den av sina söner som han älskade mest (1 Mos 37:3). Det är så man framhärdar i dygd och ger vackra och harmoniska färger åt livet. Härifrån kommer även skönheten hos kungadottern som bär en klänning i guldbrokad (Ps 45:14).
Man kan emellertid tolka uttrycket ”att slita sönder sitt hjärta” på ett annat sätt, nämligen att slita sönder det i bikten om det är ont och i medkänsla om det är förhärdat. Varför inte skära upp bölden så att varet kan rinna ut? Varför inte öppna hjärtat så att det utgjuter sin godhet? I båda fallen är detta sönderslitande nyttigt. Dels förblir inte syndens infektion gömd i hjärtat och dels tillsluter vi inte hjärtats barmhärtighet för vår nästa som lider nöd (1 Joh 3:17). Så får vi i vår tur erfara barmhärtighet från vår Herre, Jesus Kristus, som är över allting och välsignad i evighet (Rom 9:5).