Palmsöndagspredikan I:1

Procession och Passion

Kyrkan, som levandegörs sin brudgums gudomliga Ande, förenar i dag inte utan orsak palmprocession och passionshistoria på ett nytt och förvånande sätt. Processionen väcker bifallsrop och passionen tårar. Eftersom vi har skyldigheter mot lärda och olärda (Rom 1:14) låt oss se vad de ena och de andra får ut av denna sammanslagning.
Låt oss börja med vad det ger världsliga människor, ty det andliga kommer inte först, utan det fysiska (1 Kor 15:46). Må själen som lever i världen inse och förstå att glädjen slutar i sorg (Ords 14:13).
Han som för övrigt började göra och lära (Apg 1:1) förkunnade inte bara med ord utan genom exempel. Som människa bemödade han sig om att i sitt eget liv tydligt bevisa det som han långt tidigare hade förkunnat genom sin profet med orden: Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen (Jes 40:6). Han bejakade en jublande procession, eftersom han var medveten om att dagen för sitt nesliga lidande var förestående.
Vem vågar i dag förlita sig på tvivelaktig världslig ära, som ser att han som inte begick någon synd (1 Pet 2:22) och som hade skapat tid och universum förödmjukades grovt efter att ha bevisats stora ärebetygelser? Ja, i samma stad, av samma människor, vid samma tid, jublande intåg och ärebetygelser värdiga Gud – och kort därpå förhör, smädelse, tortyr och en ogärningsmans dom (Jes 53:12). Det är slutet på all övergående glädje och resultatet av världslig ära. Profeten ber i sin visdom att han skall få lovprisa Herren utan att genomborras av smärta (Ps 30:13 Vulg), det vill säga procession utan påföljande lidande.