Fastepredikan VI:2

Finns det någon utöver pilgrimen som är främmande för det som händer i världen? Utan tvekan de, till vilka aposteln riktade orden: Ni har dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud (Kol 3:3). En pilgrim kan förvisso bli onödigt försenad om han söker proviant eller lägger för mycket på sina skuldror. En död människa känner däremot ingenting, inte ens avsaknad av en grav. Hon uppfattar förebråelser som beröm, smicker som kritik – nej, hon hör ingenting, ty hon är död.
Saliga död som bevarar människan ren och främmande för världen. Men det är nödvändigt att Jesus Kristus lever i den som inte längre lever i sig själv enligt apostelns ord: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig (Gal 2:20). Det är som om han sade: Jag är död för allt annat, jag känner ingenting, lägger inte märke till någonting, bryr mig inte om någonting, men för Kristi angelägenheter (2 Tim 2:4) är jag levande och redo. Och om jag inte kan göra mer, så känner jag i alla fall glädje över det som görs till hans ära och sorg över allt som har ett annat syfte.
En hög grad av frigörelse.