Fastepredikan VI:1

Om pilgrimmen, döden och den korsfäste

Mina kära, jag uppmanar er som bor här som främlingar att akta er för köttets begär (1 Pet 2:11). Lyckliga är de som i den nuvarande onda tidsåldern (Gal 1:4) beter sig som främlingar och pilgrimer och ser till att de inte blir nedsmittade av den. Här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma (Heb 13:14). Låt oss akta oss för köttets begär, som för krig mot själen (1 Pet 2:11), som det anstår främlingar och pilgrimer. Pilgrimen går kungsvägen (4 Mos 21:22) och avviker varken åt höger eller vänster (5 Mos 2:27). Om han på sin väg ser människor som grälar, fäster han inget avseende vid det. Om han ser andra som gifter sig, dansar eller förlustar sig på annat sätt, går han vidare, ty som pilgrim angår det honom inte. Han längtar efter fäderneslandet och dit är han på väg. Har han bara mat och kläder (1 Tim 6:8) vill han inte ha något annat att bära. Han är lycklig som inser och beklagar att han är landsflyktig och säger till Herren: Jag är gäst hos dig, en främling som alla mina fäder (Ps 39:13).
Vilken storartad inställning! Men kanske går det att komma ett snäpp högre när det gäller frigörelse. Ty även om pilgrimen inte beblandar sig med ortsbefolkningen, händer det att han tycker om att betrakta det som sker och att höra andra berätta eller att själv berätta sådant som han har sett. Ett sådant och liknande nöjen, som inte får honom att helt stanna upp, upptar honom en smula och fördröjer hans färd, och eftersom han tänker mindre på sitt fädernesland har han mindre brådska att nå det. Han kan till och med finna så mycket glädje i det som han möter på vägen, att han blir fördröjd och riskerar att komma fram senare, eller rent av att aldrig komma fram.