Palmsöndagspredikan II:5

Men låt oss återgå till processionen. Jag tycker mig där kunna se fyra olika grupper och kanske kan vi se dem även i dag.
En del gick framför och beredde vägen (Mark 11:9), det vill säga de som bereder vägen för Herren i era hjärtan och som leder och styr våra fötter på fredens väg (Luk 1:79).
Andra följde efter (Mark 11:9), det vill säga de som är medvetna om sin egen okunnighet och hängivet går efter och alltid följer dem i spåren som går före.
Där fanns även lärjungarna, hans nära vänner. De gick bredvid, helt nära, och var de som hade valt det som är bäst (Luk 10:42). De lever i kloster endast för Gud. De är alltid förenade med honom och vill alltid göra hans vilja.
Åsnan som Jesus red på saknas inte. Den representerar djuriska själar som har ett hårt hjärta. Det fanns inte många sådana djur i processionen, vilket inte heller behövdes, ty de är mer börda än hedersbetygelse, och tack vare dem blir processionen inte praktfullare. De kan inte sjunga utan skränar. De behöver ständigt känna piska och sporrar. Men Herren lämnar dem inte åt sidan, om de underkastar sig klosterlivets ordning. Det är till dem som följande ord är riktade: Tjäna Herren i fruktan (Ps 2:11) och: Tjäna Herren i fruktan så att han en dag vredgas och ni går under långt från den rätta vägen (Ps 2:12 Vulg).
Om detta djur emellertid vägrar att underordna sig, vad återstår annat än att Herren harmas och jagar bort det? Det lämnar genast vägen och kastar sig ut i törnen och tistlar (jfr 1 Mos 3:18) – världslig rikedom och vällust – där Guds ord blir förkvävt (Luk 8:7).