Palmsöndagspredikan II:6

Om det finns några här som tycker att klosterlivet innebär en alltför tung börda och som man hela tiden måste sporra och piska på, ber jag er att om möjligt förvandla er från djur till människor och att ansluta er till dem som går före, bredvid eller efter. Men om ni inte gör det, ber jag er att åtminstone framhärda och tålmodigt stå ut med det som görs för att ni skall bli räddade, även om ni finner det föga behagligt, tills det behagar Herren att se till jfr (Luk 1:48) er ödmjukhet och förändra er situation till det bättre.
Vill ni att jag skall trösta vår åsna? Vi vet att den inte kan sjunga och inte hör till dem som kan säga: Dina stadgar är min lovsång var jag än befinner mig (Ps 119:54). Men den har en fördel framför de andra. Det finns ingen som Herren är så nära (Ps 145:8). Ty ingen av dem som finns runtomkring är han så nära som det riddjur på vilket han sitter.
Lyssna till profetens ord: Herren är nära de förtvivlade, han hjälper de modlösa (Ps 34:19). En mor som har ett sjukt barn, tar det ofta i sin famn och håller hårt om det. Må ingen se ner på eller fördöma någon som accepterat att vara Kristi riddjur. Ty den som förleder en av dessa små (Matt 18:6) förolämpar grovt den som värmer dem, såsom en mor, och som barmhärtigt håller dem i sin famn tills de återfått sina krafter. Därför bjuder den salige Benedikt att tålmodigt fördra även moralisk svaghet (B:s ordensregel 72:5).