Jungfru Marias upptagning till himmelen II:5

En kvinna har bara ett tomt hus, om hon försummar att göra det gästvänligt för Herren. Men du undrar kanske, hur det kan komma sig att ett hus som nyligen blivit städat genom syndabekännelse och prytt av regelbundna fromhetsövningar kan betraktas som ovärdigt att hysa nåden och ta emot Frälsaren? Det är förvisso ovärdigt, om det städats endast ytligt och som jag sa blivit prytt med grönskande säv, men till det inre förblivit smutsigt. Hur kan man tänka sig att ta emot Frälsaren bland vitkalkade gravar (Matt 23:27), som till det yttre ser ut att vara vackra, men som är fyllda av sådant som är smutsigt och ruttet?
Men låt oss anta att han en dag blir förledd av den yttre fasaden och således ger en sådan människa en första nåd genom sitt besök. Blir han inte förnärmad och drar sig tillbaka? Blir han inte arg och ropar: Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste (Ps 69:3 – Vulg: non est substantia, vilket förklarar fortsättningen)? Ett sken av dygd men utan sanning, vilket är detsamma som egenskap utan substans (jfr Aristoteles kategorier). Han som stiger in överallt och tar sin boning i hjärtats djup har inte förtroende för ytligt beteende.
Om tuktens helige ande inte kan bo i en kropp som uppenbarligen är underordnad synden vänder sig Herren inte bara bort från denna kropp, utan flyr och avlägsnar sig långt ifrån den. Är det inte att låtsas, när du avlägsnar synden från ytan, utan att dra upp den med roten? Du kan vara säker på att den förökar sig riktligt och att den onde som jagats bort, återvänder tillsammans med sju andar som är värre än han själv, när han finner huset städat men tomt (jfr Matt 12:44-45). Hunden som återvänder till sin spya (2 Pet 2:22) är mer motbjudande än tidigare, och den som fått förlåtelse för sina överträdelser men som återfaller i samma ohyggligheter, likt ett tvättat svin som vältrar sig i smutsen (2 Pet 2:22) blir än mer ett helvetets barn.