Jungfru Marias upptagning till himmelen II:4

Då var min själ inte fri, varken från fängelse eller dödsrike. Ty, redan från början var den offer för sammansvärjning och avskyvärt förräderi. Den var fängslad i det egna huset och ingen annanstans. Familjemedlemmarna och inga andra var de plågoandar till vilka den var utlämnad. Samvetet var dess fängelse, förnuft och minnen dess grymma, omedgörliga och obarmhärtiga bödlar. Och det var ändå ingenting i jämförelse med de rytande lejon som var klara att sluka den så snart den hade utlämnats åt dem.
Men Gud vare välsignad som inte lät mig bli ett rov för deras käftar (Ps 124:6)! Ja, välsignad vare Herren som besökte mig och beredde mig förlossning (Luk 1:68). När den onde i all hast ville kasta min själ ner i dödsrikets djup och låta bränna min boning (kropp) i den eviga elden och på så sätt bestraffa mina lemmar för deras mened, kom en som var starkare (Luk 11:22). Jesus gick in i mitt hus och övermannade honom och bemäktigade sig hans ägodelar (Matt 12:29) och förvandlade till hedersamt bruk de kärl som tidigare varit till smälek (jfr Rom 9:21). Han krossade kopparportarna och järnbommarna slog han sönder (Ps 107:16) för att befria den fångne ur hans fängelse och från dödens mörker (Jes 42:7).
Man lämnar fängelset genom bekännelse. Det är den kvast som städar fängelset, pryder det och med regelbundna fromhetsövningars grönskande säv förvandlar fängelset till boning. Nu rår kvinnan om sitt hus och har plats att ta emot honom som hon är skyldig så mycket tacksamhet. Men ve henne, om hon inte tar emot honom, inte låter honom stanna eller inte försöker att få honom att stanna när det böjar bli kväll (Luk 24:29). Ty den som blivit bortjagad återvänder och finner ett städat och prytt hus, men tomt … (jfr Matt 12:44).