Jungfru Marias upptagning till himmelen II:3

Låt oss dröja kvar vid den folkliga visheten: Den som skyddar sin kropp, försvarar en god boning. Men man måste fråga sig vilket försvar en sådan boning kräver. Tycker du att själen beskyddar kroppen som boning på rätt sätt, när dess lemmar ingår något slag av sammansvärjning och överlåter åt fienden att råda över den? Det finns sådana som ingår fördrag med döden, avtal med dödsriket (Jes 28:15). Skriften säger: Min älskade blev fet och istadig; blev fet och tjock och stinn (5 Mos 32:15). Det är ett försvar som tilltalar syndarna på grund av deras sinnliga lystnad (Ps 10:3 Vulg.). Nå, vad tycker ni, bröder? Skall man på denna punkt ge efter för vad de många anser? Förvisso inte. Låt oss hellre fråga Paulus, den modige anföraren av den andliga armén. Apostel, säg oss hur du bevakar din boning? Han svarar: Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta (1 Kor 9:26-27) och Synden skall alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär (Rom 6:12).
Ett effektivt försvar. Salig är den själ som vakar över sin kropp på ett sådant sätt att fienden aldrig får makt över den. Denne onde upprättade en gång sitt skräckvälde i min boning och tog befälet över alla mina lemmar. Att han gjorde mig illa, framgår än i dag av att jag är sorgsen och eländig. Stackars mig! Varken självbehärskningens vallar eller tålamodets värn höll stånd (Jes 26:1). Fienden härjade i vingården, fördärvade skörden, högg ner träden – ja, även mina ögon ödelade min själ. Om inte Herren kom till min hjälp skulle jag snart få bo i dödriket (Ps 94:17). Jag talar om dödsrikets djup (Ps 86:13), där det inte finns rum för bekännelse och varifrån ingen kan gå ut.