Septuagesima II:1

Andra predikan

En trefaldig sömn

Då lät Herren en tung sömn falla på Adam (1 Mos 2:21). Likaså på sig själv, som hade gjort sig till den andre Adam. Skillnaden är inte så liten. Den första Adam somnade in under en kontemplativ hänförelse, Kristus på grund av kärleksfull barmhärtighet. Ursprunget till den första sömnen var sanning, kärlek till den andra, men Herren är båda enligt evangelisten Johannes: Gud är kärlek (1 Joh 4:16) och Herren själv sade: Jag är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6).
Ingen, inte ens någon som är blott namnkristen, kan betvivla att Kristi sömn är ett resultat av hans kärlek. Kristus lade sig som ett segrande och ej besegrat lejon (1 Mos 49:9) med den makt han hade att ge sitt liv och att av fri vilja ta emot dödens sömn (jfr Joh 10:18).
Men vad skall man tänka och säga om den sömn som Herren lät falla på Adam, och som under sömnen tog ett revben ur hans sida för att forma kvinnan, utan att denne kände någon smärta (1 Mos 2:21-22)? Jag tror, att han somnade endast på grund av att han kontemplerade den oföränderliga sanningen och den gudomliga vishetens djup, vilket övergår mänsklig förmåga att förstå. Det är den bästa tolkningen man kan göra av hans egna ord. När han vaknade upp lät han förstå till vilket djup han hade stigit ner, som om han berusad hade lämnat en vinkällare (jfr Höga v 2:4) och ”hävde ur sig” det stora mysterium (1 Tim 3:16) som aposteln så mycket senare såg mellan Kristus och kyrkan (Ef 5:32): Den här gången är det ben av mina ben (1 Mos 2:23). Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett ( Ef 5:31). Tror du att han hade sovit djupt, när han kunde uttrycka sig så, när han vaknade upp? Skulle han inte ha kunnat utropa: Jag sover, men mitt hjärta är vaket (Höga v 5:2)?