Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

24 februari 2008

Septuagesima II:2

Detta säger jag utan att utesluta andra uppfattningar, om det finns stöd för dem i helgonens skrifter. Jag tror inte att det var en vanlig dröm som liknade våra drömmar, ty våra beror inte på kontemplativ hänförelse eller kärleksfull barmhärtighet, utan på svaghet. Nej, det är varken sanning eller kärlek som får oss att sova, utan behov. Ett tungt ok har lagts på Adams söner (Syr 40:1). Inte på Adam i början, men nu på hans barn. Vad är inte tungt för de stackare, för vilka själva livet är en börda? Och för de människor - även om få verkar vara medvetna om det och knappt någon känner av det – för vilka det är en outhärdlig börda att använda sinnesorganen, om man inte låter kroppen få vila?
Finns det något under solen som inte är möda, smärta och bedrövelse för själen (Pred 1:14-18), när till och med det mest angenäma, t. ex. kroppsrörelser och sinnesförnimmelser, är mödosamma? Tvivelsutan är det ljuvt för själen att vara förenad med kroppen, vilket uppenbaras vid den smärtsamma skilsmässan, då kroppen bryts ner och det blir fullständigt outhärdligt för själen att inte kunna ge den liv.
Det är förvisso inte kroppen i sig, utan den förgängliga kroppen som är en börda för själen (Vish 9:15-
se Augustinus Gudsstaten, XIII och XVI).) Detta tyder på att vår urfaders själ var fri från denna belastning, då den rådde över en oförstörd kropp. Gud hade gett Adam frihet, så att han befann sig mellan det mest upphöjda och det lägsta och utan svårighet hade tillgång till det förstnämnda och även kunde stiga ner till det sistnämnda utan att vara lockad eller tvingad därtill. Han hade tillgång till det förstnämnda genom sitt vakna förstånds naturliga renhet och kunde bedöma det sistnämnda med suverän auktoritet. Alla djur fördes fram inför Adam för att han skulle se vad han skulle kalla dem (1 Mos 2.19). Det var inte nyfikenhet som fick honom att se dem.