Septuagesima II:3

Vårt förstånd har inte längre denna frihet, utan måste kämpa på alla fronter. Banaliteter är som klister och håller den fågen. Den betraktas som ovärdig och blir avvisad av västentligheter så att den inte utan smärta kan vända sig bort från de förstnämnda och får inte tillträde till de sistnämnda annat än sällan och aldrig utan tandagnisslan. De som står efter min själ (Ps 38:13) brukar så mycket våld mot den att den vill skrika: Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? (Rom 7:24). Därför kan jag inte äta utan att sucka (jfr Job 3:24), ty himmelriket lider under våld och våldsamma människor rycker det till sig (Matt 11:12 Vulg.).
Det återstår ingenting annat än att vänta på enheten i framtiden och att uthärda söndringen nu, så som Adam föll i sömn under kontemplation och sedan urskiljde djuren genom att namnge dem. Något liknande kan man läsa om Abraham som efter att ha offrat inte styckade fåglarna i två hälfter utan endast djuren (1 Mos 15:10). Samma sak med Martha som oroade sig för mycket även om endast en sak behövdes. Ja, bara en sak är nödvändig, absolut nödvändig, ty det är den bästa delen som inte blir oss fråntagen (Luk 10:41:42).
Söndringen upphör när allting fulländas (Gal 4:4) och alla den heliga staden Jerusalems invånare lever i fullkomlig enhet (Ps 122:3). Under tiden är vishetens ande (Jes 11:2) inte bara en enda utan även mångfaldig genom att ge styrka åt det inre i enhet och prövar det yttre för att särskilja det. Du finner denna dubbla företeelse i den tidiga kyrkan: Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ (Apg 4:32), vilket betyder att man inte delade fåglarna i två halvor (jfr 1 Mos 15:10), men man delade ut åt var och en efter hans behov (Apg 4:35), så att djuren delades.
Bröder, må även enhet råda hos oss. Må vi vara ett hjärta i en och samma kärlek, söka ett och detsamma, vara fästade vid ett och detsamma, och leva i ett och samma sinnelag. Så kommer yttre söndring att vara ofarlig och kommer inte att förorsaka förargelse. Det är tänkbart att vi inte tål lika mycket och har olika hållning till jordiska ting. Det är även tänkbart att vi för närvarande har olika nådegåvor (jfr Rom 12:6) och att vi är kallade till olika uppgifter (jfr Rom 12:4), men inre enhet och enighet skall förena och stärka mångfalden genom kärlekens bindemedel (glutinum) och fredens band.