Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

30 mars 2008

Onsdag i Stilla veckan 2

Bröder, tre aspekter av hans lidande är särskilt att beakta: själva handlingen, sättet och motivet. Handlingen påbjuder oss tålamod, sättet ödmjukhet och motivet kärlek. Hans tålamod var unikt, ty medan syndarna slog honom på ryggen likt smeder (Ps 129.3 Vulg.), sträckte man ut honom på korset för att kunna räkna hans ben (Ps 22:18). Man gjorde hål i det mäktiga värn som ger skydd åt Israel (Ps 121:4) och genomborrade hans händer och fötter (Ps 22:17). Under tiden var han som ett lamm som man leder till slakt, likt ett får inför den som klipper det. Han öppnade inte sin mun (Jes 53:7). Han protesterade inte mot Fadern som hade sänt honom (Joh 5:36-37) eller mot det släkte för vilket han betalade vad han inte hade stulit (Ps 69:5) eller mot sitt eget folk som misshandlade honom så för hans många välgärningar.
En del får lida för sina synder och håller ut i ödmjukhet, och vi kan se deras tålamod. Andra blir slagna, inte för att renas, utan för att prövas och bli belönade. Dessa vittnar om ett ännu större tålamod. Men når inte tålamodet sin höjdpunkt i Kristus? I sitt eget land, hans arv och egendom (Ps 105:11), blev han dömd till en fruktansvärd död av dem som han hade kommit för att rädda, även om han var utan minsta personliga eller medfödda synd eller något som hade kunnat bli synd.

I honom hade hela den gudomliga fullheten tagit sin boning (Kol 2:9), inte som en skugga utan kroppsligen (Kol 2.27). I honom försonade Gud hela världen med sig (2 Kor 5:19), inte skenbart utan verkligt. Han var full av nåd och sanning (Joh 1:14), inte genom delaktighet utan personligen, för att utföra sitt verk. Ett säreget verk, säger Jesaja (28:21). Det var hans verk, ty det blev honom givet av Fadern att utföra det (Joh 17:4), men det var även främmande för honom på grund av att han var tvingad att utstå så mycket lidande.
Hans lidande såsom handling vittnar om tålamod.