Biskop Malachias hädanfärd 6

Jag måste helt kort måste berätta för er om åtminstone en av denne mans många beundransvärda insatser, varav framgår hur modigt han gick genom eld och vatten. En klan av usurpatorer hade bemäktigat sig den helige Patriks, irländarnas apostel, biskopssäte. De hade lagt beslag på Guds helgedom som om den vore deras arvedel och utnämnde biskopar bland sina egna. Vår Malachias blev ombedd av de troende att sätta stopp för detta missbruk. Oförskräckt accepterade han att bli ärkebiskop och utsatte sig därigenom för uppenbar fara för att få ett slut på detta orättmätiga förfarande. Trots risker tog han hand om ledningen för stiftet. Så snart krisen var övervunnen, vigde han enligt kanonisk lag en efterträdare. Han hade nämligen tagit sig an uppgiften på villkor att kunna återvända till sitt tidigare stift, så snart han hade fått slut på de häftiga stridigheterna och i säkerhet hade kunnat installera en efterträdare. Han fick varken världslig eller kyrklig lön och levde utan egendom fram tills nu i några ordensgemenskaper som han själv hade grundat.
Så prövade bedrövelsens eld Guds man utan att tillintetgöra honom (examinavit, non exinanivit), ty han var av guld. Ingen frestelse hejdade eller störde honom. Han stannade inte på vägen (Luk 10:4), likt en nyfiken åskådare som glömmer att han är på väg.