Biskop Malachias hädanfärd 8

Jag tycker mig höra att Malachias i dag säger till oss om denna vederkvickelse: Kom till ro, min själ, Herren har varit god mot mig. Han räddade mig från döden (Ps 116:78). Låt mig helt kort få säga hur jag uppfattar dessa ord, ty dagen är snart slut (Luk 24:29) och min predikan har blivit längre än vad jag tänkte. Jag har svårt för att sluta med att uttala vår faders ljuva namn och min mun är så rädd att inte mer få tala om Malachias, att jag inte kan förmå mig till att sätta punkt.
Bröder, ni vet att synden är själens död, med mindre än att ni har glömt det som ni har läst hos profeten: Det är den själ som syndar som skall dö (Hes 18:4). Således finns det tre anledningar att glädja sig över en människa som är befriad från all synd, möda och fara. Vi behöver inte längre säga att synden bor i henne, eller att föreskriva henne botgöring eller att påminna henne om att vara på sin vakt mot att göra fel.
Elias lät sin mantel falla till marken (2 Kung 2:13), ty han var inte längre rädd för att en äktenskapsbryterska skulle röra vid honom eller att hon skulle hålla fast honom. Han steg upp i vagnen (2 Kung 2:11) och var inte ängslig för att falla. Han for utan besvär upp i höjden som om han flög av egen kraft, men sittande i en snabb luftfarkost.
Bröder, låt även oss ila till denna vederkvickelse av hela hjärtat vid den ljuva doft (Höga v 1:3) av denne man, vår salige fader, som i dag väcker oss ur vår dvala och förvandlar den till en brinnande längtan. Ja, jag upprepar, låt oss skynda efter honom och hela tiden ropa till honom: Tag mig med (Höga v 1:4). Låt oss av hela hjärtat och oförvitligt liv tacka honom som är allsmäktig barmhärtighet. I avsaknad av förtjänster kan vi åtminstone räkna med en broders förbön.

SLUT