Onsdag i Stilla veckan 4

Tålamod och ödmjukhet blev storartade genom anledningen till hans lidande, nämligen kärleken. Gud har för den stora kärleks skull varmed han har älskat oss (Ef 2:4), inte skonat sin egen Son (Rom 8:32) och Sonen skonade inte sig själv för att friköpa slaven. En i sanning stor kärlek som går utöver alla mått, spränger alla gränser och överträffar allting.
Herren sade: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13). Men, Herre, din var ännu större, ty du gav ditt liv för dina fiender. Medan vi fortfarande var fiender, blev vi genom din död försonade med dig och med Fadern (Rom 5:10). Finns det, har det funnits och kommer det någonsin att finnas en kärlek som kan jämföras med din? Knappast vill någon dö för en rättfärdig (Rom 5:7), men du led för de skyldiga, dog för våra överträdelsers skull (Rom 4:25). Du kom för att rättfärdiggöra syndarna utan att de hade förtjänat det (Rom 3:24), göra slavarna till dina bröder, de fångna till medarvingar (Rom 8:17) och de landsförvisade till kungar.
Ingenting uppenbarar så väl hans tålamod och ödmjukhet som den tveklöshet med vilken han utgav sitt liv i döden, bar de mångas synder och att bad att överträdarna inte skulle gå förlorade.