Jungfru Marias födelse - akvedukten 13

För övrigt, bröder, måste vi bemöda oss om att det Ord, som utgått från Faderns mun och som Jungfrun förmedlat till oss, inte återvänder fruktlöst (jfr Jes 55:11). Låt oss tvärtom, genom samma Jungfru tacka för denna nåd (jfr Joh 1:16).
Låt oss ropa ut hans stora godhet (Ps 145:7) medan vi längtar efter hans närvaro, så att strömmarna av hans nåd återvänder till källan och än rikligare blir utgjutna över oss. Ty om de inte återvänder, torkar de ut. Är vi otrogna i smått, förtjänar vi inte att få det som är stort (jfr Luk 19:17).
Det som vi nu minns är föga i relation till det som vi längtar efter, men mycket med tanke på vad vi förtjänar, ja underlägset vår längtan men överlägset vår förtjänst. Med vishet är Bruden tacksam över det lilla. Hon hade sagt: Säg mig, min käraste, var du vallar din hjord och var du rastar vid middagstid (Höga v 1:7). Hon fick mycket lite med tanke på vad hon hade bett om, ty i stället för bete vid middagen, fick hon endast erfara offer på kvällen (Ps 141:2). Men i stället för att hänge sig åt klagan och sorg som man vanligtvis gör, tackade hon och visade mer andlig hängivenhet än tidigare. Hon visste nämligen att om hon var trogen i åminnelsens skugga, skulle hon utan tvivel få del av närvarons ljus.