Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (1)

Bröder, vi firar i dag början av Advent. Denna benämning liksom de andra stora högtidligheternas är väl bekant för världen, men dess innebörd är måhända inte lika känd. Ty Adams olyckliga barn bryr sig inte om att fördjupa sig i det som är viktigt och välgörande, utan söker hellre sådant som är bräckligt och förgängligt. Med vad skall vi jämföra detta släktes människor (Mark 4:30; Luk 7:31)? De ser ut att vara oförmögna att lösa och skilja sig från jordiskt förgänglig tröst. De är som skeppsbrutna människor, som när de håller på att drunkna i havet, klamrar sig fast vid det första bästa de får tag på, även om det råkar vara något som inte kan hjälpa dem på något sätt (Jes 30:5), likt gräsrötter eller något liknande. Och om någon kommer dem till hjälp, tar de ibland tag i honom och drar honom med sig, så att han varken kan hjälpa dem eller sig själv. Så går de under i detta stora och vidsträckta hav (Ps 104 (103), 25), dessa stackare som följer det förgängliga och gör sig förlustiga det som är bärkraftigt, i stället för att hålla fast vid det som skulle kunna dra upp dem och rädda deras liv (1 Mos 1:21). Inte om fåfängligheten, men väl om sanningen är det sagt: Ni skall lära känna den och den skall göra er fria (Joh 8:32).
För er bröder liksom för dem som är som barn uppenbarar Gud det som är dolt för de lärda och kloka (Matt 11:25). Vänd era tankar till det som verkligen räddar. Tänk noga igenom innebörden av denna adventstid och försök att förstå:

vem det är som kommer,
varifrån han kommer,
vart han går,
varför han kommer,
samt när och hur han kommer.

Detta är en nyfikenhet som är både lovvärd och välgörande, ty hela Kyrkan skulle inte med en sådan andakt fira denna adventstid, om den i sig inte rymde en mycket stor hemlighet (Ef 5:32).