Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (11)

Därefter följer omedelbart: Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade (Matt 5:6). Den som är hungrig må bli ännu hungrigare, och den som längtar må längta efter mer, ty man får det som man längtar efter. Men det tas ingen hänsyn till om ens längtan är ofullkomlig eller begränsad. Ty en fullkomlig längtan förutsätter ett fullkomligt ägande, vilket kräver en fullkomlig längtan. Man skall få ett gott, packat, skakat och rågat mått (Luk 6:38).
Saliga de som hungrar och törstar efter rätt färdigheten, de skall bli mättade. För en andlig gom med nedsatt smakförmåga och en skröplig själ ter sig rättfärdigheten hård och smaklös. Men de som har smakat den vet i gengäld hur lycklig man blir av att hungra efter den, ty de skall bli mättade. Ja, vilken lycka och ära innebär inte denna mättnad! Vilket heligt gästabud! En eftertraktad anrättning som utan oro eller avsmak ger fullkomlig mättnad och längtan.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Jag tror att detta ord är riktat mot Adam, som lät skönja en viss rättfärdighet genom att ha medlidande med sin kvinna (1 Mos 3:6). Men han hungrade inte efter rättvisan, ty då skulle han tveklöst ha bemödat sig om att vara rättskaffens, inte bara inför sin kvinna (jfr 1 Kor 7:3) utan även inför sin skapare. Han var förvisso skyldig sin kvinna medlidande, men även moral, eftersom hon var honom underordnad och mannen är kvinnans huvud (Ef 5:23). Han var skyldig Gud lydnad och underkastelse. Bröder, tror ni inte att många människor än i dag dömer Adam strängt för hans beteende, men att de ändå tar efter honom på ett dåraktigt sätt? De är upprörda över att Adam lyssnade mer till sin kvinnas röst (1Mos 3:17) än till Guds, samtidigt som de varje dag lyssnar mer till sin egen Eva, dvs sina egna låga instinkter, än till Gud.
Bröder, om vi skulle ha möjlighet att se Adam närvarande här, störd och obeslutsam i sitt hjärta (jfr Luk 24:38) utifrån hans kvinnas vädjan och skaparens bud, är jag säker på att vi skulle ropa till honom: Se upp, du stackare! Gör inte så! Din kvinna har låtit sig förföras, men samtyck inte till hennes begäran.” Varför använder vi inte samma övertygelse mot oss själva, varje gång vi blir anfäktade av en liknande frestelse?
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Men vad är vår rättfärdighet värd inför Gud? Kommer den inte att bli betraktad som en fläckad klädnad (Jes 64:6) för att tala med profetens ord? Kommer inte vår rättfärdighet att befinnas vara orättvis och bristfällig, när den prövas med stränghet? Och hur blir det med våra synder, då inte ens vår rättfärdighet kan föra sin talan? Låt oss av all kraft ropa med profeten: Herre, gå inte till doms med din tjänare (Ps 143:2). Låt oss i all ödmjukhet ta vår tillflykt till hans barmhärtighet, ty endast den kan rädda våra själar (Jak 1:21).