Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (5)

Fadern skapade nämligen redan från början människorna (1 Mos 1:27 28, Matt 19:4) för att de skulle fylla de tomma platserna och återuppbygga ruinerna av (det himmelska) Jerusalem (Jes 61:4). Han visste att det inte fanns någon väg tillbaka för änglarna. Han kände Moabs stolthet (Jes 16:6, Jer 48:29), så övermodig att den inte ens kan rymma ångerns botemedel och därmed utesluter förlåtelse. Men han skapade ingen som skulle kunna ersätta människan och genom detta antyder han att människan ännu kan frälsas. Eftersom hon fallit genom en annans ondska, kan en annans kärlek gagna henne. Därför bönfaller jag dig, Herre (2 Mos 34:9) rädda mig (Ps 40:14), jag försmäktar (Ps 6:3), ty i smärta är jag bortförd från mitt fädernesland och kastad i detta fängelse (1 Mos 40:15). I sanningens namn är jag skyldig, men med tanke på den som förförde mig ändå lite oskyldig. Jag blev intalad att ljuga. Herre, må den sanning komma som avslöjar lögnen, så att jag får kunskap om den sanning som befriar mig (Joh 8:32) under förutsättning att jag, när lögnen blivit uppenbar, helt tar avstånd från den och håller mig till den sanning jag funnit. I annat fall vore det inte en mänsklig frestelse eller en mänsklig synd utan en djävulsk egensinnighet. Att framhärda i ondska är nämligen något så djävulskt att de som stannar kvar i synden (Rom 6:1) med rätta förtjänar att gå under med djävulen (Upp 12:9).