Adventspredikningar: Fjärde predikan över Herrens dubbla ankomst och de försilvrade vingarna (6)

Det finns även människor som är barmhärtiga (Matt 5:7), när det inte kostar dem något, och som tar anstöt när man inte frikostigt ger åt alla. Men det får inte kosta dem själva det minsta. Om de verkligen vore barmhärtiga skulle de utöva barmhärtighet med det som tillhör dem själva. När de inte kan göra det med jordiska ägodelar förlåter de av hjärtat dem som de anser ha syndat mot sig och ger dem ett tecken på mildhet eller ett gott ord, vilket är mer värt än den vackraste gåva (Syrak 18:17, Benedikts regel 31:14) för att på så sätt stimulera dem till att ångra sig. Om de verkligen vore barmhärtiga skulle de emellertid ha medlidande med dem och bedja för dem och för alla som de vet lever i synden. Men deras barmhärtighet är intet värd och förtjänar ingen barmhärtighet.
Så finns det människor som bekänner sina synder (Matt 3:6) på ett sådant sätt att de verkar längta efter ett rent hjärta (Matt 5:8) och i bikten blir ju allt renat. Men dessa människor tål inte höra av andra människor sådant som de spontant förebrår andra. Så om de verkligen hade längtat efter att bli renade, vilket de ger sken av, skulle de vara tacksamma mot dem som gör dem uppmärksamma på sina fel i stället för att bli irriterade.
Sedan finns det även människor som bara har en enda tanke i huvudet, när de ser en människa som är det minsta upprörd. De försöker finna ett sätt att återställa freden (Matt 5:9). De ger intryck av att vara fridsamma om det inte vore så, att de är de svåraste att lugna, när någon har sagt ett ord eller gjort något mot dem. Om dessa människor verkligen älskade fred, skulle de utan tvekan först söka den för sig själva.