Julpredikningar: Andra predikan om den gudomliga maktens tre ”kombinationer” (3)

Kära bröder, stor är förvisso denna förening under förutsättning att den består oförändrad. Men förgäves blev den beseglad av Guds sigill. Han skapade människan till sin bild och likhet (1 Mos 1:26 f), men dessvärre blev sigillet brutet och enheten upplöst.
Den förskräcklige rövaren närmade sig och bröt det ännu nya sigillet. Och när en gång människans likhet med Gud hade skadats, kunde hon i sitt elände liknas vid lastdjur utan förstånd, som hon hade blivit lik (Ps 49:13). Gud gjorde människan upprätt och däri var hon lik Gud enligt Skriftens ord: Herren, vår Gud, är upprätt och orätt finns inte i honom (Ps 92:16). Gud gjorde människan sannfärdig och rättfärdig i enlighet med att han själv är sanning och rättfärdighet. Det skulle ha varit omöjligt att lösa upp den enhet som människan är, om sigillet hade förblivit intakt.
Men bedragaren dök upp och lovade de naiva människorna någonting bättre än sigillet. Ve och fasa! Så bröt han det som den gudomliga handen inpräntat i människan. Ni skall bli som Gud, sade han, och förstå vad gott och ont är (1 Mos 3:5). Så illvillig och gemen! Vad skulle de ha tjänat på denna förmenta likhet i vetande? Att vara rättfärdiga som gudar! Att vara sannfärdiga såsom Gud som är utan synd (1 Joh 3:5)! Så längre sigillet är obrutet är enheten garanterad.

Men vi stackare som blev övertalade får erfara följderna av djävulens list och ränker. Sigillet bröts och resultatet lät inte vänta på sig: en bitter separation och sorglig skilsmässa. Vad blev det av löftet: ni skall inte dö (1 Mos 3:4)? Tvärtom, vi dör alla. Det finns inte en enda människa som lever utan att se döden (Ps 89:49).