Qui Habitat, andra predikan över vers 2: Han skall säga till Herren: Du är mitt stöd och min tillflykt, min Gud som jag skall hoppas på (2)

Skillnaden mellan dessa två sätt att falla är att den rättfärdige återupprättas av Herren, och att han är starkare när han reser sig. När däremot den orättfärdige faller, beflitar han sig inte om att resa sig (Ps 41:9 Vulg). Tvärtom, han faller antingen i skadlig skam eller i oblyghet. Antingen urskuldar han det som han har gjort, vilket är en skam som drar med sig nya synder (Syr 4:25), eller också gör han sig en äktenskapsbryterskas panna (Jer 3:3), så att han varken fruktar Gud eller människor (jfr Luk 18:4) utan förkunnar sin synd likt Sodoms folk (Jes 3:9).
Den rättfärdige faller däremot i Guds hand och på ett förunderligt sätt bidrar hans synd till hans rättfärdiggörelse. Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda (Rom.8:28). Bidrar inte ett sådant fall till vårt väl genom att göra oss mer ödmjuka och försiktiga? Återupprättar inte Herren den som faller och som av ödmjukhet låter sig upprättas? Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla, säger profeten, men utan resultat för den som stöter mig, ty Herren hjälper mig (Ps 118:13).
Därför säger en trofast människa till Herren: Du är mitt stöd. Allt som är skapat kan säga: "Du är min skapare". Alla djur kan säga: "Du är min herde". Alla människor kan säga: "Du är min förlossare" (Ps 19:15). Men du är mitt stöd kan bara den säga som bor under den Högstes beskärm, och han kan tillägga: min Gud. Varför inte: "vår Gud"? Därför att Gud i skapelsen, återlösningen och alla sina välgärningar är allas Gud (jfr Syr 36:1). Men i sina frestelser har var och en av de utvalda honom som sin egen del. Så är Gud beredd att upprätta den människa som faller och att befria den som flyr. När han gör detta verkar det som om han ägnar all sin omsorg åt just denna människa och överger alla andra (jfr Luk 5:11,28).