Qui Habitat, andra predikan över vers 2: Han skall säga till Herren: Du är mitt stöd och min tillflykt, min Gud som jag skall hoppas på (3)

Därför är det viktigt för varje människa att rikta sin uppmärksamhet på Herren såsom sin egen del, men inte bara i hans egenskap av beskyddare, utan även som betraktare. Ty kan en människa vara ouppmärksam, om hon aldrig upphör att betrakta Gud som alltid betraktar henne ? Hur skulle det vara möjligt för en människa att inte ha Gud mer eller mindre som sin del, när hon ser att han uppmärksamt, oupphörligt och i varje stund betraktar allt som rör sig i hennes inre och yttre? Ja, Gud upphör inte att genomskåda och bedöma alla hennes handlingar, utan även själens mest subtila rörelser.
En sådan människa kan med rätta säga: Min Gud, som jag skall hoppas på. Och lägg märke till att hon inte säger: "som jag har hoppats på" eller "som jag hoppas på", utan som jag skall hoppas på. Hon säger med andra ord, att detta är min föresats, mitt beslut och mitt hjärtas avsikt (jfr Heb 4:12). Detta hopp - mitt hopp - förvaras i min barm (jfr Job 19:27 Vulg) och i det skall jag framhärda: Jag skall hoppas på honom. Jag skall inte förtvivla, ej heller hoppas förgäves, ty förbannad vare den som syndar genom att missbruka hoppet och även den som syndar genom att misströsta. Men jag vill inte heller höra till dem som inte hoppas på Herren. Jag skall hoppas på honom.
Säg oss nu vad detta ger oss, vilken lön och vinst vi får. Han skall rädda mig från jägarnas snara och från det outhärdliga talet (Ps 91:3). Men om ni tillåter, så väntar vi med denna snara och detta tal till en annan dag och en annan predikan.