Qui Habitat, sjätte predikan över slutet av vers 5 och 6 (1)

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger på dagen, inte sammansvärjningen som anstiftas i mörkret, eller anfallet och demonen vid middagstid

I den heliga Skrift är det vanligt att ordet natt betecknar sådant som är motspänstigt, och vi vet att den första kamp som de nyomvända måste utkämpa vanligtvis medför kroppsliga obehag. Så länge kroppen inte är kuvad, lider den av ojämnt humör på grund av att den straffas och förslavas (jfr 1 Kor 9:27). Den minns sin just förlorade frihet och upptänds allt mer av åtrå i strid mot anden (Gal 5: 17). Det är särskilt fallet med anledning av de botövningar genom vilka ni varje dag dör (1 Kor 15:31), eller fastmer, när döden angriper er dagen lång (Rom 8:36). Dessa botövningar överskrider era krafter och natur och står i motsats till det som ni är vana vid.
Är det förvånande att detta ger anledning till vånda, särskilt för dem som ännu inte är vana, och som inte genast tar sin tillflykt till bön och finner skydd i fromma meditationer för att dagens börda och värmens tryck skall lindras? I början av vår omvändelse är Herrens sköld förvisso nödvändig för att vi inte skall behöva frukta nattens fruktan (Ps 91:5).
Det är en bra formulering, ty det handlar om att inte frukta nattens fruktan, och inte själva natten. Ty det är inte våndan som utgör frestelsen, utan den fruktan som förorsakas av fruktan. Alla bemödar vi oss, men inte alla frestas. De som frestas lider mycket mer av fruktan för det straff som väntar än av nuets smärta.