Qui Habitat, tredje predikan över vers 3: Han skall rädda mig från jägarnas snara och från det outhärdliga talet (5)

Vad har ni ännu att frukta? Förvisso endast ett, men det mest allvarliga, nämligen Judas synd, avfallets synd. Till all lycka har ni fått en duvas vingar för att flyga till vilan (Ps 55:7). På jorden finns ingen vila, endast möda, smärta och andens bedrövelse. Vad måste en människa frukta som flyger så, om inte att få syn på och bli attraherad av ett lik eller något liknande som ligger på jorden. Blir hon inte upptäckt av de onda jägare som fångar henne i de snaror de lagt ut? För den människan blir slutet värre än början (Matt 12:45).
Det som man måste frukta är att med endast hjärta eller kropp återvända till sina spyor. Vi läser att Israels barn i hjärtat återvände till Egypten (4 Mos 14:3), men Röda havet som vände tillbaka bakom dem hindrade dem från att fysiskt återvända.
Var och en bör högeligen frukta att förolämpa Gud så att han blir förkastad av honom och utspydd ur hans mun (Upp 3:16). Även om en viss skamkänsla hindrar ett yttre avfall från tron, kan ljumhet så småningom leda till hjärtats avfall, så att det under ordensdräkten finns ett världsligt hjärta och en famn som är öppen för världens tröst.
Vi är inte heligare än aposteln som var rädd för att komma till korta (1 Kor 9:27) efter att ha predikat för andra. Detta måste vi frukta så länge snaran inte är förstörd (jfr Ps 124:7), och själen inte lämnat kroppen. Ty kroppen utgör ett slags snara och i Skriften kan man läsa att ögat fjättrar själen (Klagov 3:51). Därför skall människan under inga omständigheter känna sig säker, ty hon bär med sig sin egen snara. Det är bättre att bo under den Högstes beskärm för att så undgå snaran.