Qui Habitat, sjätte predikan över slutet av vers 5 och vers 6 (2)

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger på dagen, inte sammansvärjningen som anstiftas i mörkret, eller anfallet och demonen vid middagstid
Eftersom fruktan utgör själva frestelsen är det korrekt att säga till den som är omgiven av Herrens sköld (Ps 91:5) att han inte skall frukta denna frestelse. Kanske kommer han att bli ansatt eller frestad, kanske kommer han att frukta natten, men denna fruktan kommer inte att skada honom. Nej, om han undgår frestelsens övertag, kommer han att vara utan fläck och ren enligt Skriftens ord: av ångest blir de renade (Job 41:16 Vulg).
En sådan fruktan är som en smältugn som prövar utan att förtära och upptäcker sanningen. Denna fruktan är som en mörk natt, men sanningens stråle tränger lätt igenom den. Ty snart lägger sanningen fram inför vårt hjärtas ögon (jfr Ef 1:18) de synder som vi har begått, för att vi, som profeten säger om sig själv, skall vara beredda att ta emot aga, bekänna vår orättfärdighet och tänka på vår synd (Ps 38:18). Snart låter den oss se de eviga plågor (Matt 25:46) som vi har förtjänat för att vårt lidande nu skall framstå som ljuvligt, i jämförelse med det som vi undgår. Snart låter den oss också se den himmelska belöning som vi strävar efter och får oss att ofta minnas att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår (Rom 8:18). Och slutligen låter den oss betrakta det som Kristus har utstått för oss för att vi skall blygas över att vi inte tål att lida lite för oss själva, när vi betänker hur mycket som han i sitt majestät har utstått för oss, onyttiga tjänare (Luk 17: 10).