Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (13)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

De tusen som faller på den vänstra sidan bör snarare uppfattas som människor och inte som demoner. De angriper oss p.g.a. kortvariga timliga ting, som de i ondskefull avund vill ha, eller som de i orättmätig lystnad sörjer över att inte ha. Kanske försöker de att beröva oss världsliga rikedomar (1 Joh 3:17), människors ynnest eller kroppsligt liv. Så långt kan den mänskliga förföljelsen gå i sin grymhet. Men mot själen kan de ingenting göra (Luk 12:4).
Det är demonerna som förstår att avundas de eviga gåvor som kommer ovan ifrån. Givetvis inte i en vanföreställning om att man skall ge dem det som de ohjälpligt förlorat, utan med tanke på att hindra en stackars skapad varelse som upprättats ur stoftet (jfr 1 Sam 2:8) att få tillträde till den plats, varifrån de själva som skapats i härlighet oåterkalleligt fallit. Deras envisa ondska upprörs och förtärs av avund vid tanken på att den mänskliga bräckligheten får det som de själva inte förtjänat behålla. Om de kanske lyckas att tillintetgöra en människas jordiska ägodelar eller gläder sig åt en sådan förlust, har de i själva verket ett annat mål för sin anstiftan. Den yttre förlusten skall leda till en inre förlust för denna människa eller någon annan.
Varje gång människor däremot tvingar eller försöker få oss att med avsikt göra något för att skada vår högra sida är detta inte deras yttersta mål. Deras mål är materiellt och består för dem, för oss eller för någon annan av en förlust som de verkar vilja undvika eller av en fördel som de tycks vilja ha. Med mindre att en människa förvandlas till demon och på något sätt vill se en fiende som hon avskyr bestraffas med evig fördömelse.