Qui Habitat, åttonde predikan över vers 8 (12)

Du skall se med egna ögon, du skall se de ogudaktigas lön

Kan man tänka sig något som inger mer fruktan och som får oss att ängslas och bli våldsamt bekymrade, än att vara tvingad att träda fram inför en så fruktansvärd domstol för att i ovisshet invänta en dom som avkunnas av en så sträng domare (jfr Matt 25:31)? Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer, säger aposteln (Heb 10:31).
Bröder, låt oss därför medan tid är själva döma och genom denna förtida dom avvända detta fruktansvärda perspektiv. Gud dömer inte samma sak två gånger (Nah 1:9), vilket sker när vissa människors synder liksom andra människors goda iver uppenbaras (jfr 1 tim 5:25) och förekommer den yttersta domen, så att de förstnämnda som är tyngda av sina brott, utan att ens invänta domslutet störtar sig ner i underjorden (jfr 2 Pet 2:4), medan däremot de sistnämnda utan dröjsmål i full frihet sätter sig på de stolar som är förberedda för dem.

Salig är den fattigdom som de frivilligt har valt som har lämnat allt för att följa dig, Herre Jesus (Matt 19:27)! Ja, den är salig, ty den ger dem trygghet, och än mer härlighet, när grunden slutgiltigt rämnar, varje människas meriter granskas, och domen skapar en fullständig urskiljning.
Men låt oss nu lyssna till, hur en hängiven och trofast människa som inte vill framstå som misstrogen eller överdrivet tillitsfull besvarar så stora löften. Du, Herre, är mitt hopp (Ps 91:9), säger hon. Hur kan man uttrycka sig mer måttfullt och kristet (Tit 2:12)? Detta ord torde man inte kunna besvara bättre än med orden: Du har gjort den Högste till din tillflykt (Ps 91:9).

Men förlåt mig, mina bröder, ty även i dag har jag nog talat längre än vad jag lovade.